Vad är KBT?

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en integration av kognitiva och beteendeinriktade teorier, analys- och behandlingsmetoder.

Terapiformen utgår från antagandet att människans svårigheter i livet har sitt ursprung i hur han eller hon tänker och beter sig. Därför vill man i KBT få patienten att undersöka och bearbeta processerna. Det innebär att patienten förändrar sina beteendemönster och synen på sig själv och sin omgivning.

Behandling av ångest och andra negativa känslotillstånd har länge varit terapiformens mest framgångsrika områden. Idag tillämpas dock KBT framgångsrikt även vid kriser, depression, psykoser, medicinska problem, trötthet, personlighetsstörningar och problem hos barn/ungdomar. Även grupper såsom par eller familjer, samt äldre, har visat sig ha nytta av KBT. Terapiformen tillämpas idag vid alla de störningar och problembilder som en psykoterapeut kan träffa på.

Kognitiv beteendeterapi har en stark ställning bland terapiformer. Den dominerar forskningen inom psykoterapi. Det ser dock olika ut i olika delar av världen. I USA arbetar huvuddelen av de kliniska psykologerna utifrån KBT, medan terapiformen är i minoritet i Sverige. Enligt Socialstyrelsens statistik fanns det i oktober 2008 hela 5773 legitimerade psykoterapeuter i landet, varav 197 (3 %) med kompetens inom KBT. Sverige ligger alltså efter med personer med denna kompetens. De finns dessutom främst i Uppsala-Stockholmsregionen, vilket innebär att KBT inte kan erbjudas i de flesta delar av landet.

Kognitiv beteendeterapi började som en marginaliserad rebellrörelse mot andra psykoterapier på 1950-talet. Den utvecklades parallellt i England, Sydafrika och USA, med förgrundsgestalter såsom Joseph Wolpe, Hans Eysenck och B.F. Skinner.

Fokus var människans beteenden och dessa personer framhöll att merparten av människans beteenden är inlärda. Utveckling mot mer kognitivt orienterade teorier, analys- och behandlingsmetoder började i mitten av 60-talet. Pionjärer i denna kognitiva våg inom KBT var Albert Bandura, Aaron T. Beck och Albert Ellis.

Från mitten av 80-talet började den klassiska beteendeterapin och kognitivt orienterade metoder integreras mer och mer tills terapiformen började benämnas KBT.

Kännetecken för KBT

Kognitiv beteendeterapi strävar efter ett samarbete mellan patient och terapeut. Problem förstås och löses bättre då båda är aktivt engagerade, bidrar med sina respektive kunskaper och har ett delat ansvar. Terapiformen betonar alltså patientens egen kunskap om sina problem och terapeutens förståelse har en underordnad roll.

Terapeutens uppgift är i stället att ställa frågor om patientens beteenden, tankar och inre bilder, så att bådas förståelse för problemen ökar.

Skillnader mellan KBT och andra terapiformer är även sessionsformatet. KBT-sessioner struktureras så att tiden används på ett ändamålsenligt sätt. Det ger i sin tur tid till att genomföra behandlingsinsatser och uppnå målen med terapin.

Vidare förmedlar det strukturerade arbetssättet att patienten ska vara en målorienterad och aktiv problemlösare. Terapeuten hjälper patienten i den rollen. Graden av struktur varierar dock utifrån problemtyp och i vissa fall kan en lägre grad av struktur vara ett led i behandlingen, t.ex. vid behandling av tvång.

En KBT-session är vanligtvis 45-60 minuter, en gång i veckan. Behandlingen kan även inledas med längre eller mer frekventa sessioner, så att patienten snabbt kommer över sina värsta besvär. Det bör dock observeras att om patienten skulle arbeta med sina problem endast under denna tid, skulle veckans resterande timmar inte komma till nytta. Därför ges rutinmässigt hemuppgifter som patienten arbetar med på egen hand. Exempel är att lyssna på en bandinspelning av föregående session, att söka upp fobiska situationer, läsa litteratur eller undersöka och ifrågasätta tankemönster. Hemuppgifter gör att behandlingstiden förkortas. KBT är därför i regel en korttidsterapi på c:a 15-25 sessioner, ibland med utvärdering mitt i. KBT finns dock med behandlingslängder allt ifrån en session (t.ex. vid specifika fobier) till över flera år (t.ex. vid borderline personlighetsstörning).

Vanliga metoder inom KBT

Kognitiv beteendeterapi fokuserar på att angripa försvårande beteenden, tankar och känslor. Efter en diskussion om patientens problem och utifrån fallanalysen väljer terapeuten lämpliga behandlingsmetoder. Det är vanligt att man använder flera metoder samtidigt för att uppnå en god behandlingseffekt.

Exempel på KBT-metoder är patientutbildning, som är ett vanligt första inslag. Den består av information om karaktären hos patientens problem, orsaker och möjligheter till behandling. På så sätt rätas patientens missuppfattningar kring problemen ut. Denna fas är särskilt betydelsefull för patienter som har erfarenheter av andra psykoterapier och kanske en handikappande syn på hur psykoterapi kan gå till. Att korrigera den bilden leder till bättre och snabbare resultat.

En annan vanlig metod är exponering, där patienten konfronteras med ett stimulus som utlöser stark ångest. Exponering sker i små steg tills ångesten minskar eller helt försvinner. Patienten erfar att det hon/han fruktar minskar i betydelse om man stannar kvar i situationen. Exponering görs systematiskt och i små steg. Den kan ske både i verkligheten och i fantasin, det sistnämnda i de fall där verklig exponering inte är möjlig (t.ex. vid minnen efter en våldtäkt).

Verbala metoder syftar till att förändra patientens tankar, antingen för sin egen skull eller som en förberedelse inför andra beteendetekniker. Patienten tränas att bli uppmärksam på de hastiga tankar som automatiskt följer av vissa känslor. När patienten lärt sig att identifiera dessa tankar och känslor behöver hon/han även lära sig att ifrågasätta dem. Det sker i en process där patienten argumenterar för och emot sin tolkning. Det kan kombineras med s.k. beteendeexperiment, då patienten skaffar sig erfarenheter från verkliga livet.

Det är vanligt att människor som söker KBT har brist på vissa aktiviteter, t.ex. vid depression. Aktivering är därför en av de centrala komponenterna vid problem där patienten behöver göra mer lustfyllda saker. Först hjälper terapeuten patienten att göra en lista på aktiviteter som hon/han tyckt var roliga tidigare. Därefter gör terapeut och patient tillsammans ett aktivitetsschema för att återföra dessa till patientens liv.

Om patientens problem är ångest och stress, är avslappningsövningar ett inslag i behandlingen. Det finns ett flertal olika tekniker, men den sannolikt mest utvärderade är den s.k. tillämpade avslappningen. Till skillnad mot traditionell avslappning syftar den inte till att ge en tillfällig avslappning, utan till att utveckla patientens egen färdighet att slappna av. Behandlingen uppdelas i flera olika steg över 10-15 behandlingstillfällen, där varje nytt steg bygger på det föregående.

Ytterligare ett vanligt inslag i KBT är färdighetsträning. Vissa vanliga problem beror nämligen på brist av sociala färdigheter. Dessa kan då förändras med hjälp av rollspel. Träningen sker ofta i grupp, där medlemmar får agera mot varandra och sedan diskuterar vad som var bra och vad som behöver förbättras. Terapeuten eller andra i gruppen fungerar som modell och det som tränas är ofta ögonkontakt, kroppsspråk, att hävda sig själv, att prata tydligt osv. Social färdighetsträning förekommer som ett inslag i KBT-behandlingen vid i synnerhet schizofreni, social ångest, dåligt självförtroende och samlevnadsproblem.

Är KBT effektivt?

Det finns ett omfattande forskningsstöd för KBT vid olika syndrom. Sammanfattningsvis kan sägas att KBT är en framgångsrik metod för många störningar och livsproblem.

Bland dessa finns ångestsyndrom och egentlig depression, alkoholproblem, ätstörningar, kronisk smärta, sex- och samlevnadsproblem och vissa personlighetstörningar. Rapporter kring specifika störningar hos barn och ungdomar visar en liknande bild.

Forskningsstödet för KBT återspeglas även i rekommendationer från en mängd ansedda organisationer inom hälsovård. Som exempel kan nämnas Läkemedelsverket, Statens beredning för medicinsk utvärdering, Svenska Psykiatriska Föreningen, amerikanska National Institute of Mental Health och American Psychological Association, samt World Psychiatric Association.